SoldatensFru

Jag är definitivt en hemma spelare. Även om jag just idag är långt ifrån att vara med i matchen är jag på min hemmaplan och jag känner mig trygg igen.

 

Kan jag inte äta kan jag inte träna och kan jag inte träna kommer finns ingen hunger. Varken på mat eller livet i största allmänhet. Jag vet inte ens längre om jag mår illa på grund av graviditeten eller av hunger. Jag är yr och matt och slut. Blir jag sugen på något varar det i cirka en minut, alltså alldeles för kort stund för att både handla eller tillaga just det. Jag förstår omöjligheten det utgör för min man att ta hand om mig men ändå har jag ett starkt behov av att han ska göra just det. Jag känner mig som en sjukdom som tär, som bryter ner.

 

Väl hemma igen nu hoppas jag kunna vända mitt mående en aning då de närmsta dagarna ska ägnas åt sådant jag gillar allra bäst. Städning, planering och matlagning. Ett nytt år är på intågande och för en gång skull ska vi fira. I vanlig ordning blir vi fler barn än vuxna, men är det inte helt utan kan de lika gärna få ta över.

Bord och stolar ska hyras, dukas och dekoreras i vardagsrummet. Menyn ska planeras, köpas och tillagas. Vi blir många, riktigt många. Kanske för många. Det återstår att se.