När inte jag kan vara stor

Motgångarna fortsätter att armbåga sig fram och "tårta" mig i ansiktet. Det måste vara ungefär så det känns. Förvånande, onödigt och jävligt jobbigt. Självklart lite förnedrande också men det gör inte ont. Mina motgångar gör inte heller fysiskt ont, men psyket tar stryk och gråter av smärta i hjärtat.

Min äldsta dotter kramar mig runt midjan där jag står i hallen och gråter över förrådsdörren som gått i baklås, för andra gången på en vecka. Första gången hann jag inte brista innan min man lagade den men denna gång fanns ingen man i närheten. Hon räcker mig sonens hockeyklubba och säger åt mig att kasta den, likt ett spjut, rakt in i ytterdörren. Varför förstår jag efter jag gjort det, det känns bättre med direkt och vi skrattar. Jag kramar henne tillbaka och vi pysslar ett par mus-öron för att komplettera sonens utklädnad till föreställningen de med klassen ska visa upp för föräldrar och syskon.

När vi går dit är alla glada och jag är så tacksam över mina stora barn, att de verkligen kan vara så stora ibland, när inte jag kan det!
1 Malin , Gravid med tvillingar:

skriven

Kram :)

Kommentera här: