Hissar, pruttar och avundsjuka

Jag står och tömmer mina infekterade porer i det badrum som är försett med bäst ljus när jag kommer på att jag helt missat att hämta tvätten. Jag lockar på Lola med nycklarna till tvättstugan och hon kommer som ett skott. Hon älskar att leka både där såväl som i hissen och i trappan upp och ner. Hennes lilla ansikte spricker upp i förtjusning för första gången sen vi kom hem. Jag har varit en tråkig mamma med datorskärmen i ansiktet i evigheter för att polisanmäla och förlustanmäla och försäkringsfixa.
 
Mina käkar är fortfarande spända och sammanbitna av ilska mot både tjuven, samhället och mig själv. Mitt hjärta blöder fortfarande av att jag inte hört hans röst och pulsen ökar ständigt i takt med att minuterna tickar, utan varken telefon eller lösning på problemet.
 
Att mitt tålamod är noll märker jag när hissen åker iväg sekunden innan jag hunnit öppna dörren. Jag skriker FAN utan att tänka och Lola stannar till på sin färd över det smutsiga golvet i porten. När jag fångar upp henne och placerar den lilla kroppen på mig höft så krampar det till i magen. All ångest, oro och stress har bildat en gasboll och med hopp om att lugna nerverna en smula släpper jag på allt.
 
I ett stinkande moln av skit hör jag nu hissen närma sig. Att den kunde vända bara ett par våningar upp och så snabbt skickas ner igen hade jag inte en tanke på. Ur stiger en tjej i min ålder, hon säger hej, stannar upp och upprepar sitt första ord. "Hej!"
Innan hon ens hälsat första gången kände jag igen henne. Vi är gamla klasskompisar och hennes ena förälder bor i mitt hus. Vi var vänner som yngre, inte bästa men inte o-. Jag frågar om hon hälsat på sin pappa, hon bekräftar och berättar att hon annars bor i London. Jag vet inte varför jag spelar förvånad för jag vet redan. Både av hennes far och av sociala medier. Hon är framgångsrik inom sitt yrke och fruktansvärt begåvad. Jag slås även av att hon är så mycket vackrare än jag minns henne från skolan.
 
Min avundsjuka och mitt självförakt tränger långt in i mig där jag står i mina mjukisbyxor fulla med snorfläckar, en tröja jag hittat i smutstvätten som tillhör min man, den luktar som han gör i kragen men annars bara svett. Huden i mitt ansikte pulserar fortfarande efter mina vassa naglars tortyr och luften omkring mig luktar inte hallonbåtar precis.
Jag orkar inte ens skylla på bajsblöja, så förlorad känner jag mig.
 
Tills hon droppar de enda ord som kan få mig att lyfta, skicka min inre hiss rätt upp bland stjärnorna för att sätta mig naken på månen och sjunga av lycka:
"Jag följer dig blogg.."

Kommentera här: