Är det ens någon idé att måla mascara?
Jag andas in, försöker hålla kvar syret som fyller mina lungor, räkna till åtta och sakta släppa ut luften igen. Jag försöker tänka på att det är min tid, att det är för min skull och att det är mitt val men oron över att jag kommer att må sämre efteråt hänger över mig.
Jag känner mig dock uppvärmd då jag redan gråtit en gång idag. Min man kom över en telefon och ringde. Han hörde min frustration och vår lilla dotters röst uttala Pappa i bakgrunden. När jag hörde hans tårar genom luren rann mina också. Hans dåliga samvete spär på mitt och jag vet att att tycker felet är mycke hans, att jag behöver träffa en psykolog. Jag kan inte säga att det inte är så, jag kan inte ljuga. Det är vårt fel tillsammans, vi valde varandra av kärlek och inte av förnuft.
Så mycket min tid vet jag fan inte om det blir heller, Lola är svullen runt ögonen och jag befarar ögoninflammation så barnvakt är inte aktuellt. Hon får följa med och få lite terapi hon också. Det är allt annat en ultimat men jag känner mig själv så pass bra och vet att om jag avbokar denna tid så kommer jag inte att boka en ny och det skulle rinna ut i sanden och begravas för en lång tid framöver.
Nu ska jag pressa hennes sovrutin med någon timma och bunkra med russin. Jag är skit nervös men djupt där inne finns en stolthet över mig själv. Ingen mens ännu heller, det är en jävel till att vara envis!