Isande medvind

Ibland är det ett rent helvete att resa med barn. Även om jag gör mitt yttersta för att tajma sovrutiner med avgångar, bunkrar med picknick för att stimulera alla olika smaklökar och med omsorg bokar specifika platser på tåget för att få sitta i anslutning till vagnen och med längsta möjliga avstånd från eventuella djur.
Ibland klaffar inget som det borde och mitt självförtroende som mamma släpas efter tåget. Ibland skriks och gapas det. Bråkas och fjantas.

Idag däremot, är inte ibland. Förutom att jag skållade sönder tungan på min ta med kaffe har allting gått smärtfritt. Försjunken i mina tankar utan internetuppkoppling funderar jag över hur jag skulle vara som människa med vinden i ryggen. Om jag inte behövde förvånas de gånger saker och ting gick min väg. Om planer gick i lås och drömmar i uppfyllelse. Om färden över öppet hav fick ro i hamn.

Det sägs att det som inte dödar härdar och visst lever jag än. Men jag är långt ifrån härdad och på insidan svagare än de flesta som passerar mina tankar.
Jag hoppas medvinden håller min rygg rak och för min kropp framåt även när solen går ner bakom horisonten. Det blåser kallt men med luvan uppfälld skyddar jackan mitt hjärta från den värsta kölden.

Kommentera här: