Konst
Leendet i ansiktet mitt emot mig smittar av sig i mitt. Glittret i ögonen som ser in i mina fyller min blick med hopp. Samtal in i oväntade ämnen fårvånar mig och mjuka knuffar i ryggen gör min väg framåt lite lättare, lite rakare.
Nu är festen slut och över mina sinnen ligger krossat glas. Det luktar unket av dagarna som passerat och huvudet dunkar lika hårt som hjärtat slår.
Minnena är fortfarande osande färska och ligger och pyr bakom väggen av ångest som sakta men säkert växer sig större och starkare. Jag vill stoppa, spola tillbaka och göra om utan att ändra ett enda moment, en enda sekund. Det känns fint och fult på samma gång, likt ett konstverk.
Tvingade foton blir aldrig bra