SoldatensFru

Nästa fredag ska jag, för första gången i mitt liv, gå till en psykolog. Det kan även vara en terapeut, jag vet inte riktigt skillnaden. Att öppna mig för en främmande människa känns inte alls jobbigt, det gör jag här varje dag.

I stoltheten över att jag äntligen ska ta mig an det här finns även skammen över att jag behöver det. Jag vill inte känna så och finner det självklart att ta hand om sin kropp på såväl utsida som insida. Jag önskar bara att jag inte behövde. Inte jag!

Men alla drömmar går inte i uppfyllelse och alla önskningar slår inte in. Vissa får du stålsätta dig för, ta tag i på egen hand och få dem att hända. Om det inte kommer gratis får jag betala priset. Om det inte kommer från ovan får jag ta det inifrån och kämpa för det osynliga mål som så självklart syns inom mig!

Jag skulle dock behöva en hejarklack!