SoldatensFru

Att jag skulle stå i detta vägskäl i livet har jag vetat länge. Jag förflyttar min tyngd från det ena benet till det andra, jag försöker känna dragningarna från de olika håll och jag försöker se vägen framför mig. Det blir aldrig som jag tänkt mig, det vet jag av erfarenhet - men det brukar bli jävligt bra ändå.

Säkra kort eller vind för våg?

Båda stigarna leder till större vägar, båda stigarna tilltalar mig. De bägge innebär hårt jobb men tenderar att resultera i totalt olika framtider. Den ena vägen passar familjesituationen bättre, den är asfalterad och lätt att köra vagn på. Det är en 30 sträcka med rödlysen och farthinder, trottoar och mötande människor som hälsar.

Åt andra hållet går motorvägen, jag kommer att packa ungarna i bilen och utan säkerhetsbälte dra på i 140. Terräng, hinder och vattenplaning. Men vi skulle åka cab och ha vinden i håret. Vi skulle åka söderut, mot varmare breddgrader.

När man vill men inte vågar. Antingen eller är det inte en möjlighet som bara kommer en gång, jag kommer kunna göra båda. Frågan är vad som är bäst just nu.

Fortsätta plugga är den ena vägen, skriva en bok är den andra. Ni kan ju gissa vilken som är vilken av beskrivningarna ovan ...