Borta igen . . .
Jag fumlade med händerna för att finna värmen av hans hud under täcket. Allt jag fann var en liten tuffs av hår likt en sockervadd runt huvudet som ständigt lyckas böka sig upp i mitt ansikte. Det är antingen den änden eller just ändan hon gosar upp under min näsa de mornar jag hämtar in henne till mig. En morgonpigg storebror som saknar förmågan att hålla käften i allt han tar sig för i ottan resulterar ofta i att hon väcks utan att vilja gå upp. Hon somnade om mellan sina föräldrar men när hon vaknade var bara den ena kvar.
Jag mötte ingen varm hud under täcket, det är måndag och han är borta igen.
Även om jag var säker innan också så har jag aldrig varit lika säker som nu. Jag vill inte leva utan denna man. Jag måste klara mig utan honom ibland och det går, jag klarar mig men inte så mycket mer än så, jag lever inte.
Jag är lycklig som funnit kärleken och jag förstår att jag låter otacksam och gnällig, ja helt idiotisk när jag i min lilla bubbla av kärleksfeber tycker synd om mig själv som tar på mig allt för mycket ansvar. Att jag sen vågar klaga på ett beslut vi tillsammans fattat för vår familjs bästa, en familj där alla medlemmar har hälsan i behåll tillsammans med en fint avvägd gnutta sjuk-i-huvet. Tänk om jag kunde vara lite nöjd någongång.
Jag skulle förmodligen inte skriva en rad då . . .