Det finns ingen rättvisa
Första hejdå-pussen fick jag medan jag fortfarande sov. Dregglandes vred jag mig i sängen och försökte fånga honom igen, dra tillbaka honom in i värmen från min hud under vårt mjuka täcke med de där urtvättade lakanen på. Jag förlorade mitt byte till arbetsmoralen, vilket jag är glad för i vaket tillstånd men inte där och då.
De resterande två pussarna fick jag av stressade barn i sista minuten till skolan. En glad och en lite ledsen unge fick jag mota iväg ut i regnet. Jag kan älska att skicka iväg dom till skolan när jag får hämta dom igen om några timmar. Men när jag inte får hämta, när det är pappamåndag som idag, helvetes jävla skit måndag!
Vi har haft en underbar vecka tillsammans och då är det alltid tufft, efter veckor eller helger när de varit jobbiga eller det har varit stressigt med träningar och kompisar kan jag njuta nu. Inte idag!
Jag torkar tårarna på barnen när dom sörjer slutet på vår vecka tillsammans och viskar att vi snart ses igen. Jag muntrar upp med allt de saknat hos pappa och peppar med de roliga saker vi ska göra när våran vecka kommer igen...
Samtidigt vill jag bara skrika att det SUGER! Att jag är den som offrat mest och alltid funnits, att jag är den bättre föräldern och att det är min kropp och själ som fått ta stryk för att de ska finnas. Att det är vi mammor som oroar ihjäl oss, glömmer oss själva på vägen och får gråa hår av den ständiga skulden av att inte räcka till.
Men det är fel, jag har fel och ingen annan - för även om jag kanske har rätt så är det fel.
ORÄTTVIST! Så ända in i helvete.
Min mamma´s ord ekar i mitt huvud; "Det finns ingen rättvisa".
Tur att jag har min lille fete som springer runt här med fingret i vädret; "ti-ta ti-ta ti-ta".
Henne får jag pussa så mycket som jag vill.