SoldatensFru

Ingen träningsblogg lovade jag... så bra gick det med den saken!

Dock lovade jag att svara om ni frågade och det ordet ska jag hålla.

 

Jag är en beroende person. Skulle jag ens tänka tanken på droger skulle jag vara narkoman direkt. Skulle jag tända en cigg skulle jag röka hela paketet. Jag kan inte ta EN godis eller EN kaka. Jag njuter inte av ett litet glas vin utan tanken på att jag vill dricka upp hela flaskan. Jag pushar mig själv ibland och sätter mitt svaga psyke i duell mot min starka vilja men det är inte utan en ansträngning.

Samma sak med träning. Jag kan inte heller motionera 2-3 gånger i veckan, jag kör på varje dag.

Jag tränar för att jag mår bra av det, precis som alla andra beroendepersoner mår bra av sin drog, men jag valde en som gör mig gott. Jag får kickar av att bli starkare, orka längre och nå högre.

Jag tränar också för att det ger mig aptit, på livet och på mat. Nyttig mat.

Utan pulshöjare kryper sötsuget fram, det är då starkare än jag och knockar mig i första ronden. Det slår mig ur balans, både självkänsla och förtroende får sig en törn och misslyckandet dånar ut ur högtalaren när speakern förklarar mig besegrad. Då ligger jag där och min deckade hjärna drar slutsatsen att jag kanske inte borde äta alls.

Jag vill aldrig förlora för det är ett helvete att blåslagen ställa sig på vacklande ben och be om revansch.

Det var länge sen jag inte stod som segrare i min fight mot ätstörningarna - men det är en ständigt pågående match!

 

I vanlig ordning ljuger jag för mina barn. Uppmuntrar till hälsa och inre skönhet. Att alla är vackra när de ler.

Jag hoppas att jag, i takt med dem, kommer lära mig att älska mig själv alltid - oavsett!
Jag vill aldrig se mina barn i den ringen.