SoldatensFru

Tiden med sällskap rusar förbi. När jag är ensam går timmarna bakåt ibland. Friheten av att inte vara den som måste känns underbar, även om jag imorse gick upp med de stora för att skicka iväg dem till skolan så var jag inte tvungen. Jag byter blöjor med ett leende och en sång när jag vet att jag kan strunta i det också. Alla sysslor känns okej när jag har vetskapen om att det går att lämna över stafettpinnen och stanna, se min lagkamrat kämpa vidare för vår gemensamma seger. Tillsammans vinner vi allt och kysser varandra överst på prispallen.

 

Ikväll ska vi ha gäster hemma. Vi har nästan aldrig gäster påriktigt, bara vänner som svänger förbi och äter middag - det är inte samma sak. De som glider över på väg till eller från jobbet. Kommer upp på en kaffe. Stannar på en bit mat som är lagad med kärlek men utan ambition. De räknas inte som gäster, de är familj.

Gäster däremot är inbjudna med förväntningar och förhållningsregler. Kärleken till maten som lagas förvandlas till prestation, jag sa inte ångest därefter men jag tänkte det. Klädsel ska tänkas ut, helst ska hela familjen matcha och det hembakade ska dofta ända ut i trapphuset. Den vanliga hemma-outfiten är inte att tänka på men ännu värre är det överklädda. Samma visa med smink, absolut ingen fest makeup men inte heller mitt osminkade yttre. Tanken på att sminka mig för att se osminkad ut är lite löjlig.

 

Att gästerna sen är min bästa väns föredetta och hans nya gravida tjej är ett annat ämne. Det är skräckblandad förtjusning över känslorna som kan komma att uppstå under kvällen. Att vi kommer ha trevligt är jag inte orolig för och tro inte nu att jag inte vill att de ska komma, tvärtom. Jag behöver övervinna mina rädslor genom att utsätta mig för dem och detta är ett perfekt tillfälle. Alldeles lagom läskigt.