I strid med en 1-åring
Sitter jag vid datorn lägger hon huvudet i mitt knä, tittar upp med sina stora blå och säger "Hej". Lagar jag mat klättrar hon på sin lilla pall vidare upp på diskbänken, sträcker fram handen emot mig och ljudar "Mmmm..". När hon vaknar ropar hon "Mamma" och när hon får se mig spricker det lilla runda ansiktet upp i ett enormt leende följt av ett glädjetjut. Hon får mig knall och fall och jag ger henne allt jag förmår.
Att hon lär sig att flirta sig till det hon vill ha har jag inget emot, det är en kunskap väl värd att besitta. Hon är bestämd och målmedveten och jag älskar det hos denna lilla tös.
Men ... Det finns ofta ett "men" med i alla tankar och känslor. Hennes bestämdhet blir även till krig mellan oss. Det gör oss till två fiender med maximala armeer och starka viljor att vinna våra strider. Vi har olika strategier och segraren står oftast inte som lyckligast, vinner jag ger det mig dåligt samvete - vinner hon likaså.
I vagnen idag börjar hon vrida sig som en ål och vråla, jag förstår att hon vill gå själv men orkar inte alltid då hennes promenader oftast leder i motsatt riktning till mina. När jag andats och räknat till 10 fler gånger än jag kan komma ihåg blir jag yr och förbannad. Selen som annars hjälper mig är inte kopplad genom åkpåsen. Att det är farligt att stå upp i vagnen åt fel håll utan att hålla i sig är ingenting hon bryr sig om.
Efter en kvarts sura miner på både mamma och barn är vi framme vid trappan, där måste jag köra vagnen baklänges och med båda händerna för att ta mig upp. Jag förklarar detta för mitt barn men hon har slutat lyssna för länge sedan. Det kan även vara så att hon inte fattar, vad vet jag, att sitta snällt i vagnen finns inte på kartan.
Då gör jag det, det som för mig känns som ett nederlag - jag ger henne min mobil och via Youtube visar jag henne ett barnprogram som hon ibland dansar till när hon ser det på TV. Som ett ljus sitter hon still.
Jag hoppas att detta inte upplevs som att jag ger upp i hennes ögon men i mitt hjärta är det precis vad jag gör.
Det är en bagatell, det förstår jag också, men det är en början och det kommer fortsätta för det fungerar. Jag kommer att distrahera och avleda med alla mina medel för att slippa ta fighten påriktigt. I familjestrider är jag den ständiga förloraren för jag bär på svagheten de saknar, samvete!