Förälder på riktigt

Till alla som har föräldrar, är föräldrar eller någon gång planerar att bli - dessa funderingar går ut till er att antingen bolla med mig eller bara skita i.
 
Jag funderar ständigt på föräldrarollen och min betydelse som mamma till snart fyra barn. Efter första trodde jag aldrig att jag skulle kunna älska ännu en så som jag älskade honom och likadant har jag känt efter och inför alla mina barn. De är min stolthet, min svaghet och min borg - jag skyddar dem från allt jag anser att de behöver skydd ifrån och utsätter dem för minst lika mycket för att de ska utvecklas och lära sig om livet. Jag försöker och försöker och försöker för allt vad det är värt. Och det är det, värt, alla uppoffringar i världen. Men min fråga är hur länge det är och ska vara så?
 
När slutar man gå upp om natten av oro när man hör dem hosta?
När blir det plötsligt vädret som avgör om det är värt att se den och den fotbollsmatchen?
När anser man sig ha rätten att ge dem det dåliga samvete man tycker att de ibland förtjänar och när är det plötsligt föräldern som börjar uppföra sig som ett barn för att dessa faktiskt är vuxna nu?
 
Det skrämmer mig att den tiden kanske kommer att inträffa och att mina barn kommer se ner på sina telefoner och trycka av ljudet när jag ringer, för att sedan lägga ner den i fickan igen utan att ha svarat. En tid då jag, om jag hade varit en vän, blivit dumpad åt helvete för hur jag uppförde mig, men då jag är den som en gång gav dem liv ser min rätt till innestående skuld.
 
Tårarna rinner långt ner för mina kinder när jag tänker på hur det kan bli, hur det absolut inte får bli. Jag vill vara mamma som jag är mamma idag föralltid och när mina barn får egna barn vill jag finnas där på samma sätt. Inte bara någon vecka på sommaren eller när de fyller år. Inte bara på de soliga skolavslutningarna eller på julafton med presenter och jävla traditioner. Jag vill komma en regnig onsdag i oktober och lägga pussel. Jag vill ringa efter ett prov i tyska och fråga hur det gick. Jag vill ta med dem för att storhandla när deras föräldrar inte orkar. Läsa läxor och laga middag och köra ett varv med damsugaren. Förälder på riktigt för alltid och evigt amen.
1 S:

skriven

Jag vill också vara precis så där som du skriver i slutet. Närvarande med andra ord.

2 Mathilda:

skriven

Hej!
Jag är inte förälder men jag har en mamma och en pappa. Dessa två har alltid funnits där. Precis som du skriver så har det funnits regniga fotbollsmatcher men mina föräldrar har alltid funnits på matcherna i alla fall. Kan säga att det betyder otroligt mycket att ha sina föräldrar där. Man känner dig trygg.
Även om jag älskar mina föräldrar över ALLT ANNAT på jorden så kommer den där dagen då man bara är trött på dom. Då dom är jobbiga och man vill inte svara när dom ringer. Speciellt i tonåren! Haha
Men samtidigt. OM jag inte svarar när dom ringer får jag dåligt samvete. Och det du skrev om "när ska man låta barnen få känna dåligt samvete när dom gör fel?"
Det kommer tror jag! När dom är tillräckligt stora för att inse vad rätt och fel är så får dom dåligt samvete när dom ser att en annan person blir ledsen på grund av deras handlingar eller liknande.

Så var inte orolig. När jag jobbade på förskola med barn i åldrarna 3-5 så fick dom dåligt samvete ibland när dom såg att kompisarna mådde dåligt pga deras handlingar osv. Och då fick man vara där och hjälpa dom att be om förlåtelse.
Men samtidigt tycker jag att om barnet gör något dumt så måste barnet veta att det är fel. Då kan man skälla lite på barnet eller i alla fall prata med det. MEN man får INTE glömma att lyfta upp barnet i ljuset sen när han eller hon gör något bra! :)

Så det kommer! Men håll dom inte för mycket bakom ryggen så dom inte vet vad som är rätt och fel osv :)
Kram på dig! :)

Svar: Tack för en lång och bra kommentar. Samvete ska dom bilda sig ett såklart men det jag syftade på var när de vill ge en dåligt samvete, med flit lixom! Inget jag hoppas du upplevt men något min ena förälder satt i system!
Mirjam Andersson

3 Erika:

skriven

Exakt så. Du satte ord på det. Jag trodde att mina föräldrar skulle bli exakt så som du skriver på slutet att du vill bli, men de är istället "en vecka på sommaren" och "julafton med presenter och jävla traditioner". När blev dom så? Självupptagna och egotrippade? Jag vill inte! Tänker inte! (Hoppas jag. Men vem vet.)

Du är modig som skriver.

Kommentera här: