Ensamhet

Hur kan fyra nätter och fem dagar gå så långsamt när tre nätter och två dagar går så fort. Imorgon är det en ny vecka och han åker igen. Inte bara han utan de stora också. De har varit hos oss tre veckor i sträck vilket känns på både bra och dåliga sätt. Nu väntar den verkliga prövningen, jag som fasade över att vara ensam med alla fyra barn fasar nu för att vara ensam utan dem. Hur konstellationerna än ser ut så innebär de alltid en ensamhet.

Blåsljud

Blåsljud. Ja, det går att skriva det utan att bryta ihop. Blås-ljud. Ett ljud som blåser. Det låter gulligt, som att det passar på en liten bebis, något de har som hör till. När jag frågade vad det var som de lyssnade efter igår på BVC så var det mitt svar, ett ord som låter gulligt men som innebär något annat. En slags djävul i förklädnad ser jag framför mig. Jag sa det högt många timmar senare, i telefon med min man, först då kom tårarna. Hela dagen hade passerat där emellan och inte en enda gång hade jag fått en känsla kopplad till ordet. Men känslan kom tillsammans med många fler och dagarna fram till nästa läkarbesök känns som en evighet.
 
Jag vet inte ens vad det innebär, jag anar men vågar inte googla. Jag ville fråga där och då, be dem förklara, utveckla, informera. "Blåsljud" sa hon bara som att kunskapen om defekten va något man fick injicerat under förlossningen av sitt barn. Bara frågan hade försatt mig i tårar och en hejdlös gråt så jag lät bli, jag tog emot lappen med den nya tiden, stoppade min lilla bebis i vagnen och gick som om ingenting. Ett oberört yttre med paniken på insidan, likt en svan som paddlar utav helvete under ytan.

Nätterna

Precis som igår kväll infinner sig känslan av att natten kommer bli lugn och skön, vid den här tiden på dygnet kan man höra en knappnål falla hemma hos oss. Det är ljug. Falskt alarm fast i det tysta. I alla fall om denna natt tenderar att bli som den förra. Jag hann sova tre timmar innan det blev en ny dag. Som frukost på eländet blev det stressigt och vi lämnade hemmet i kaos när vi gick till förskolan. Både Lola och jag grät vid lämningen, hon innan, jag efter.

Jag försökte koppla av när jag kom hem igen, då plötsligt ville Vira gärna sova 4 timmar i sträck. Men med en bomb sprängd i samtliga rum kunde jag inte varken sova eller ligga still. Min vän kom förbi och vi gick en promenad och så var ännu en dag förbi. Min son ett par fotbollsskor rikare och jag tröttare än någonsin. Just precis nu sover alla barn, jag ska skynda mig jag med innan de fattar att de kan jävlas med mig...