SoldatensFru

Och så hade en månad gått. En månad av dålig sömn, konstant oro, hormoner, blod och en uppsjö av kärlek. En månad som mor till fyra barn, en enda månad. Jag önskar jag kände som alla andra, att tiden bara rusar för bi och ojojoj vad snabbt det går och plötsligt är de stora och flyttar hemifrån. Jag känner inte så.

I mitt liv har Vira funnits hur länge som helst, jag har alltid haft massor av barn och att det ens har funnits en tid då jag inte var mamma känns helt overkligt. Min äldsta är tio år, jag minns inte en dag då han inte fanns, det är som att jag är lika gammal som barnen för den jag var innan känner jag inte, hon finns inte mer.

 

Jag åker berg och dal bana nu. Bygger sakta upp, skriker av lycka i extas för att sedan falla fritt med händerna över huvudet. På botten kommer ångesten men jag står ut i väntan på nästa topp. Ena sekunden skrattar dubbelvikt i ett samtal om sex tillsammans med min syster. Vi har hängt stora delar av dagen idag och jag börjar äntligen känna att jag hittar stunder då jag är mig själv igen. Inte gravid, inte mamma, inte fru eller städerska, bara jag. Andra sekunden minns jag den första hösten jag och min man spenderade tillsammans, vardagskvällarna i varandras famn framför levande ljus och en dålig tv-serie. Hur vi sågs varje kväll och gjorde den ena mer speciell än den andra. Hur vi inte kommer ha det nu när mörkret kryper på, precis som vi inte hade det förra hösten heller. Hur jag inte vet när vi kommer ha den vardagen igen. Då störtar jag mot djupet och in i mörkret.