SoldatensFru

Jag är mamma till fyra barn. Jag brukar tänka att jag har haft tur, turen att ha fått fyra så fina. Nu menar jag inte att samtliga även råkar ha en yttre skönhet utan fina på insidan. Att jag är lyckligt lottad med snälla, omtänksamma och väluppfostrade barn. De är fortfarande just barn och som alla andra kan även mina fucka ur totalt och vara riktiga monster men överlag är det bra människor, mer än bra.

 

Men det är fel. Jag har inte haft tur. Jag har utvecklat en helvetes jävla skicklighet i att uppfostra dem. Jag har låtit dem möta människor av olika slag att lära dem saker. Visat dem världen, fått dem att se skönheten i olikheter. Talat till dem med en förväntan på att de förstår, på att jag litar på dem så som de litar på mig, alltid.

Jag har inte haft någon tur alls, jag har offrat och lärt mig för att jag har varit tvungen till det och jag har blivit en skitbra mamma helt enkelt.

 

Ändå så slår kommentaren undan benen på mig. De starka ben som legat i föräldrarollens benpress i över tio år. Vikter har lassats på och det är fan inte alla gånger någon ens har hejat på mig när jag kämpat för livet. Jag har starka ben men jag halkar så lätt. En enda kommentar som träffar mig rakt in i mamma-hjärtat och som sprider sitt gift igenom min hormonella kropp och fräter sönder hela mitt självförtroende. Tårarna rinner och ingen som ser mig kan få dem att sluta. Jag har befogenhet att skriva tusen och åter tusen riktiga sanningar tillbaka, ändå avstår jag. Jag vill inte sänka mig till den nivån. Jag vill bara stå stadigt och förstå det jag vet, att jag är världens bästa mamma till mina barn. MINA barn!