Ett steg i taget
Jag är inte bara trött, jag är hungrig också. Hungrig på mat som på ett "gravid och ammande" sätt. Och jag ammar ju så egentligen är det inte så konstigt men att det slår till igen, nu! Kanske är det träningen som spelar in, äntligen kan jag börja ta i på allvar, pressa min kropp och finna min mentala styrkas påstridighet. Tills nu har den skrämt mig och därför hållit sig undan. Nu är jag inte rädd längre utan låter henne driva på, göra skillnad. Än så länge är det insidan som känns då utsidan inte syns, men det kommer, det vet jag. Ett steg i taget. Och så andas.
Jag ligger ensam i vår säng. Min man är hemma men fortfarande uppe, hans bror är här till imorgon och de tittar på en skräckfilm som jag inte vågar se. Dejavu att ligga här och lyssna på Vira's rossliga andetag, att stirra rakt ut i mörkret. Redan nu har bokningar gjorts i kalendern för de dagarna han inte är hemma och jag kommer på mig själv var gång, att tänka att vi löser det för att sedan komma på att jag är ensam igen då. Och så räknar vi ner igen...