Jag vet inte vad som känns mest främmande. Att jag sitter på tåget in mot stan redan, påklädd, sminkad och nytränad. Utan barn, vagn eller skötväska. Eller att jag faktiskt ens har smink på mig. Det händer så sällan nu för tiden, trots att det är i dessa dagar, i denna fas av livet jag behöver det som mest. När jag använder smink på daglig basis kan jag känna mig naturligt vacker även om det då är fejk. Nu är jag inne på en halv vinter utan vardagsmakeup och har aldrig varit blekare. Aldrig varit tröttare. Aldrig varit fulare. När jag sminkar mig nu känner jag mig som en annan, och kanske är det just därför jag håller mig ifrån för jämnan, för att få vara den där andra en stund.
Nu sitter hon här i alla fall, den där andra, på väg mot en dag tillsammans med sin mamma. Vi ska in till stan för att verkligen känna på julen i Stockholm. Känna trängseln, köerna, stressen och ficktjuvarna. Och kanske köpa en och annan julklapp.