Våra egna

Likt två superhjältar kommer de hem och räddar sin mor i nöd. De går ihop som de tre musketörerna och i sann "en för alla, alla för en" anda får de mig på fötter igen. Jag inte bara står stadigare när dem är här, jag står starkare. Som på nytränade ben pulserande av adrenalin reser jag mig och när deras viker sig orkar jag bära upp dem. Jag får ny kraft av att tvingas vara den starka, att behöva stötta.

Det är inte bara mig och min man vår frånvaro tär på. Barnen drabbas också. Denna gång hade det inte riktigt fastnat hos dem att han inte kommer till helgen och när det gick upp i deras tidsuppfattning hur länge det faktiskt kommer ta innan de ses igen brast det. Mitt i alla födelsedagskalas planer med kalenders framför oss såg de dagarna svart på vitt. Sida efter sida fick vi bläddra innan vi nådde fram till det datum då vi alla är samlade igen. Tårarna rann för samtliga kinder men jag fick bita ihop och trösta. Jag behöver tvingas till mitt vuxenskap ibland. Jag behöver påminnas om att jag är både äldst och störst och anses ta ansvar. 
Jag har varit mamma i snart tio år. Innan jag ens viste vad en förälder innebar var jag en själv. Det är så självklart att jag glömmer bort det ibland. Inte en dag kan jag minnas utan dem, de är en så stor del av mig att jag kan glömma bort att vi inte är samma.
1 S:

skriven

Fina du. Massa kärlek till dig starka människa <3

Svar: Tack <3
Mirjam Andersson

2 Linda:

skriven

Hörde jag disco?! Har jag sagt att jag är grym på ballongdansen?!
...och att äta tårta förstås! ;)

Svar: Boka den 27/2 då! Tema HIPHOP 👊
Mirjam Andersson

Kommentera här: