Jag önskar jag kunde plåstra såren

Imorse fick jag ett meddelande jag inte ville ha. Ett meddelande ingen vill ha av någon. Jag kunde inte svara direkt för mina ögon fylldes av tårar och barnen fick trösta mig på bänken i omklädningsrummet till badhuset där vi befann oss för tillfället. De stora grät med mig för de mindes de med. Vi väntade också en bebis en gång som inte överlevde vår längtan utan stöttes ifrån oss innan vi ens fått se den.

Min vän väntade en lillasyster eller lillebror precis som jag gör nu. Vi skulle ha fått våra barn ungefär samtidigt, så som vi fick med våra ettåringar. Det kommer inte att hända.

Hon är en känslig person liksom jag men hon är även stark. Hon kommer förmodligen att sörja en lång stund och säkert inte kunna andas i lugn förrän hon är gravid igen. Men den dagen kommer att komma och den kommer att komma snart. Och när hon föder ett friskt, perfekt barn för andra gången kommer hon att tacka livets hårda skola för att det blev som det blev den här gången. Annars hade hon ju inte fått just det barnet som liksom det första var menat till henne.

Jag vet detta för att jag har ett sånt barn. Mitt plåster på såret -barn.



1 Mikaela Bergström:

skriven

Tung dag, och antagligen några till framöver. ❤️

Svar: Förmodligen! 💔
Mirjam Andersson

2 Emma - mamma till två :

skriven

Åh. Ett sånt barn har jag också, jag har bara inte velat tänka det högt förut, men det är precis just det han är: världens bästa plåster-på-såren dessutom.

Tack för den insikten, hur hemskt den än må låta..

Kommentera här: