På min sons förskola lagas all mat från grunden, det är på nivån att kocken gör sin egna pesto. Tack vare det kan jag tycka att lite sylt till pannkakorna är helt okej. Det handlar om balans tänker jag.
Ang utseendefixeringen är det verkligen fruktansvärt och jag tror att vi vuxna måste ändra vårt förhållningssätt till utseende för att våra barn ska få det lättare än vi har haft det. Lära barnen att man exempelvis kan sminka sig om man tycker att det kul och inte för att uppnå känslan av att bli finare. Jag borde kanske inte ha sagt "åhhh vad fin du blev" till w efter att jag, på hans begäran, hade målat hans naglar lika röda som mina. Utan istället sagt något i stil med "visst är det roligt att man kan ha olika färger på naglarna." Jag vet inte, exemplet låter kanske töntigt. Men jag tror att vi måste prata annorlunda om utseende om våra barn ska växa upp med ett annat fokus än att det är så jäkla viktigt att se bra ut. Och utan dagens normer kring vad det ÄR att se bra ut.
Jag vill inte att w ska sätta sitt värde i relation till hur andra (och han själv) bedömer hans utseende. Eller att han ska värdesätta andra utifrån deras utseende. Nu är ju han kille så samhället kommer kanske vara snällare mot honom och kraven på ett enligt normen perfekt utseende kommer kanske vara lägre. Men han kommer ju omges av tjejer i olika sammanhang och jag vill att han ska vara en kille som får tjejerna att känna att de inte behöver hetsa kring sitt utseende, utan att de är sjukt bra som de är. Oavsett om det är hans partner, vän eller syster.
Sen är det klart att det ska vara ok för honom (och för alla andra) att finna glädje i att göra sin fin. Men då ska det vara just lustfyllt att göra det och inte ångestladdat. Och tillåtet att få sätta sina egna premisser kring vad som är fint.
Tack för en grym blogg. Du skriver väldigt engagerande och det har blivit en daglig rutin att gå in här. Du verkar vara en väldigt stark kvinna och mamma!
/Evelina
skriven
Det ena behöver ju inte utesluta det andra. Att utseendefixeringen går lägre och lägre ner i åldrarna är så jävla sjukt och jag bävar för den dagen Vilja kommer hem och säger att hon inte är fin nog. Jag ska iaf göra mitt bästa för att stärka hennes självförtroende.
Och trots att Vilja må ha en mamma som älskar choklad så kör vi också sockerfritt här hemma, och kommer be om specialkost när det är daga för förskola. Varför lära någon att äta sånt som man faktiskt inte behöver? :-)