Vanligare och svårare
Jag finner tröst i att hennes dotter är så liten att hon fortfarande skrattar. Att hon är som vanligt och då hon gråter är det för helt andra orsaker. När det hände mig grät vi alla fyra. Barnen var lika medvetna som jag på att de inte skulle få något syskon längre. De glömde bort sig ibland och klappade på min mage. De kom ofta på vad de just gjort när mina tårar mötte deras huvuden, då brast det för dem också. Både av skam och av sorg.
Mitt missfall ville inte komma ut av sig självt, det va en envis liten rackare därinne. Jag fick putta på med abortpiller, något som kändes fruktansvärt när en abort var det sista jag ville göra. Bara ordet fick mig att bryta ihop. Jag höll på att förblöda och hade min man inte varit duschat min kropp, påklädd i tre tröjor, med hett vatten hade jag nog dött där på badrumsgolvet. "Du bör ha någon hemma när du tar tabletterna" sa de. Bör? Det tog tre dagar innan jag kunde stå på benen igen. Det tog en evighet innan jag blev mig själv.
Jag menar inte nu att mitt missfall var värre än hennes eller någon annans för den delen. Men jag vill att det ska uppmärksammas för när jag fick så kände jag mig så ensam. Som att det bara var min kropp som inte dög för ett barn att växa i. Det är vanligare än man tror, och svårare!
skriven
Jag förstår precis. Fick också missfall för snart fyra år sen. Jag hade hunnit vänja mig vid tanken på att bli mamma o då försvann det. Hela den veckan från att jag fick veta det va helt knäpp. Läkarna behandlade mig som skit, jag blödde som fan utan att nåt kom ut. Blev inlagd för skrapning och fick pröva att ha värkar innan skrapningen..
Alla har vi olika historier och olika upplevelser av sina missfall. Man ska inte förringa sina känslor.
Jag har många gånger tänkt att jag överdrivit mina känslor. Men det är ju mina känslor inför det. O dina är ju precis lika viktiga.
Oj vad jag svamlar.. Haha.. Du är säkert tillfreds med dina känslor. Förlåt.