Förlossningen, del 2

...
När jag vaknar till igen är det inte bara jag som dippat rejält, även bebisens hjärtfrekväns sjönk ner till botten och in kommer läkaren, snudd på, med skalpellen i handen. "Får jag snitta nu?" är hans uttryck och jag förstår att han vill det, vid det här laget är det inte bara bebisen de oroar sig för utan även mig. Jag ser min man i ögonen och jag vet att han står bakom mig, att vi känner så lika det går inför den utvägen. Så länge det är en fråga är svaret nej!
 
Jag behöver mat, jag behöver något att dricka. Mitt blodsocker är nere på noll och munnen och läpparna svider och skriker efter vatten. Jag får ingenting, blir det akutsnitt får jag inte ha ätit eller druckit innan och därför får jag klara mig utan. Jag får även en tjock slang rakt upp i urinröret, ställa sig upp är inte ett alternativ igen och då är jag även så förberedd för snitt man kan bli. De vill att jag ska ge med mig men ännu vet de inte hur fast besluten jag är. Jag ska inte säga att jag vet att jag kommer att klara det för det är inte sant, jag är livrädd, hyperventilerar och gråter om vartannat.
 
Minuterna känns som timmar och timmarna som en evighet. Värkarna är nu så pass täta och intensiva att jag smäller av men rädslan för att hon ska börja dippa igen gör att jag biter ihop. När det inte går längre pressar jag min makes hand och ber honom trycka på knappen för att tillkalla personal. De observerar min kurva från ett annat rum och igenom fönstret hör vi andra par som går igenom samma fas som vi strax ska inleda. Kvinnor skriker av smärta och då och då hörs även en mansröst, kanske av enpati, kanske av panik.
 
Vid nästa undersökning blir det bråttom, jag är öppen 7 och bebisens huvud ligger riktigt lågt. Jag kniper allt vad jag kan och ber om en spinal, hon tittar frågande på mig och säger att det förmodligen inte hinns med. Ge mig en spinal, blir min befallning och, som för att lugna mig, ringer hon på en kollega.
Någon spinal får jag aldrig. Fem minuter senare är jag öppen 10 och krystvärkarna tar vid, det är den värsta kraft jag kännt i hela mitt liv. En sköterska instruerar mig och trycker lustgasmasken för min mun. Jag hör min man röst när jag försvinner upp ibland molnen.
"Andas in, andas ut..."
 
Plötsligt ser jag mig själv utifrån, inifrån, på förlossningen i Varberg och på stranden vid havet. Jag seglar mellan olika platser och min kropp tillhör någon annan. Jag känner att jag föder, jag känner trycket och smärtan men någonstans över min midja trollas det bort lagom uppe i huvudet finns bara en dimma kvar. Jag är hög som ett hus och i ruset av lustgasen föder jag vår dotter. 2805g och 47cm kärlek.


1 Linn:

skriven

Asså jag är golvad! Du är fantastisk!

2 Plupp:

skriven

FANTASTISKA människa! <3
Helt bedårande denna lilla skapelse. En mini-Lola se hon ut å vara. :)

Kommentera här: