En riktig medelsvensson

Det var så han sa, läkaren som utförde tillväxtultraljudet vi var på tidigare idag. Så nära på "normal" man kunde komma och sviktade det åt något håll så var det pluss och inte minus. Hon väger 2,5 kilo nu, vår lilla prinsessa.
 
Jag antas ut och plötsligt känns det inte alls som att hon är sugen på att komma ut tidigare än beräknat, någon dag hit och dit kanske men inte en månad som jag hittills trott. Min syster är på plats nu och det gör mig lugnare. Idag är första dagen som jag vågat promenera i mitt normala tempo, utan att gå och spänna mig och knipa. Jag har kunnat gå på toa utan att hålla andan och jag har även både burit barn, vatten och tunga kassar. Jag känner inte mer idag än de dagarna jag sölat runt här och dragit benen efter mig. Jag orkar inte hålla igen längre, inte heller spänna mig eller oroa mig, inte stressa eller pressa. Jag vill ju helst av allt inte ens vara gravid så bästa sättet att förtränga det hela är kanske att köra på som ingenting, låssas att situationen är snudd på som vanligt ch att möjligheterna är oändliga. När hon sen vill ut så välkomnar jag med öppna armar, en slapp mage och sprängfyllda tuttar. Fram tills dess ska jag njuta av sommaren så gott det går, sitta på marken i sanden eller i gräset, dricka öl även om den må vara utan alkohol och sola min kropp även om jag vantrivs i den för tillfället. Jag drar på ett par oslipade solglasögon helt enkelt och blundar för precis allt.

Kommentera här: