Forntid och framtid
Söndagen igår var ångest hela dagen och inte är den lindrigare idag när alla de tre har åkt. Det är jag och min lilla kvar och hur mysigt det än är så är det ensamt. Hon frågar efter de andra högt när jag gör det lågt i mitt huvud och i mitt lämnade hjärta. Var är de? Vad gör de? Och tänker de på oss så som vi gör på dem varenda minut av dygnets alla timmar?
Frågan om de saknar mig så som jag saknar dem vill jag inte ställa mig då svaret är för uppenbart. I barnens fall är det väl tur egentligen, jag önskar inte dem att sakna något i livet, bara längta.
I min mans fall svider det uppenbara något mer, lika väl som det krävs två för tango krävs det två desperat beroende av den andres närhet för att stanna tillsammans alltid och ge upp alla de andra drömmarna livet utvecklade för en. Vi är inte de två, jag är bara en.
Fredagen extra räckte inte långt då de två följande dagarna av helgen spenderades på olika håll. Dock fick vi kvällar och nätter och jag har sovit riktigt gott. Min allt för utvilade hjärna tänker nu ännu mer än vad som är bra för varken mig eller andra. Tiden tillsammans plussar på ångesten i ensamheten när han åkt och jag fasar redan nu efter dagarna som följer efter vår vecka i Grekland. Om 14 dagar är vi där och jag är livrädd över att inte kunna njuta, stanna tiden och älska där och då. Så som minnet sviker mig bakåt i tiden önskar jag att tankarna på framtiden kunde göra istället ...