Fredag

Dagarna när han kommer hem känns som dagarna jag väntat på hela mitt liv. varje dag samma sak. Det tar en evighet för timmarna att gå just den dagen och när jag äntligen hör hans hand på dörrhandtaget och hans röst från hallen så infinner sig en trygghet jag hunnit glömma att jag kunde känna. Att han är rätt för mig finns ingen tvekam om, att han gör saker just nu som inte alls passar mig är en annan grej.
 
Lola hade många och långa vakna timmar inatt då ingenting passade. Turligt nog är hon så pass hes efter att ha skrikigt i flera dagar att det inte blev någon direkt högljudd natt. Men vakna var vi, och växlade mellan samtliga sängar och soffan fler gånger än jag kan räkna till. Lampan tänd, lampan släckt, tända ljus, skenet från månen och stjärnorna. Vi testade allt och allting passade i ungefär fem minuter, i ungefär den tid de tog för mig att slappna av och nästan, nästan hinna somna. När solen gick upp och jag höll på att ge upp gjorde hon det också. Raklång över samtliga kuddar i vår stora säng somnade hon äntligen och vi försov oss med marginal från våra frukostgäster som skulle infunnit sig 8.30.
 
Vi fick bjuda på lunch istället och därefter följde lek. Jag är glad över att hon fått en sjukdom som de flesta har haft och de resterande verkar vilja ha. Isolationen känns därför ganska mysig trotts allt. I efterhand kommer jag minnas dessa dagar som fina, det var sjukt jobbigt och krävande och jag tror nästan jag gråtit mer än den drabbade men vi klarade det tillsammans och nu är min man äntligen hemma. Bara hans närvaro gör mig starkare, jag kommer förmodligen ta på mig att gå upp inatt om hon skulle vakna men valmöjligheten att ligga kvar finns där och det gör mig lugn och trygg i ansvaret. När jag är det enda alternativet blir jag nervös!

Kommentera här: