SoldatensFru

Klockan är strax efter åtta på kvällen och jag sätter Lola i vagnen för att gå och handla middag på ICA. Försommarkvällen luktar av grillat och det hugger i mitt bröst av att andas in den ljuvliga doften. Minnena av grillkvällar med vänner och familj, eller bara vi två med en engångsgrill, kniper tag om mitt hjärta och kramar det för hårt. Det känns som att jag är den enda i hela världen som inte har sällskap av ett glatt gäng som firar sommarens första dag. Jag går ensam med mitt yngsta barn och min gravidmage för att köpa något snabbt att slänga i oss. Jag lyckades skjuta på det hela eftermiddagen men tillslut blev min hunger, och mina tankar på att Lola skulle få flingor till middag, outhärdlig.

 

Jag känner inte alls av lika mycket pollen längre och det gör mig glad, men jag nyser fortfarande hela tiden och varje gång sprutar snoret rakt ut. Så även denna gång och hela min axel är kladdig när jag går in i mataffären.

Lola sitter snällt i vagnen med en alldeles för stor nalle nedtryckt i knät, hon är nybadad och lockig i håret. Hon är det vackraste jag någonsin har sett och bara jag närmar mig hennes blå ögon med min blick så vattnas den. Det är kärlek så det gör ont.

 

Jag slänger ner det nödvändigaste och en snabb middag. Jag skulle absolut kunnat ta något nyttigare, jag är egentligen ändå inte sugen på något, men jag orkar inte tänka och det ger mig ångest. Jag borde ta hand om mig själv bättre nu som gravid, för mig handlar det inte om att unna sig för jag kan ändå inte njuta så jag lurar mig själv när jag tror så. Jag ser på klockan och känner stressen, min äldsta dotter ska mötas med en påse "sovaöver-saker" snart.

 

Mannen framför mig i kassan är så snygg att jag blir nervös. När jag reflekterar över min känsla rodnar jag. Kassörskan önskar mig en fortsatt trevlig helg och låter så vänlig på rösten att jag börjar gråta. Det slår en varm vind mot mig när dörrarna öppnas på vägen ut, det är en av mina bästa känslor, när det är varmare ute än inne. Jag vill skrika rakt ut av förtjusning. Mitt barn i vagnen ler mot mig och jag ömmar för henne, så liten och så beroende av mig - stackarn. Kvällssolen bländar mig och jag vänder mitt ansikte mot den, med slutna ögon låter jag den värma mig. I trappan på väg upp med vagnen är känslan av stress tillbaka och tyngden på allt jag bär på ger mig smärta. Jag möter ett litet barn med en äldre kvinna, mormor eller farmor antar jag och tänker på mina barns mormor. Jag saknar henne både som mormor och som mamma. Tankarna flyter fram i tiden då mina barn kanske saknar mig så som jag saknar dem idag. Jag lyckas andas tillbaka det värsta men när hans röst når mitt öra i luren så gråter jag konstant, under de två minuters telefontid vi hann med.