SoldatensFru

Efter några sammanhängande timmar inatt och även ett par i solen när Lola sov middag är den ödmjuka mamman tillbaka. Hon snyfftar och gnyr, lösten som skrek sönder och samman igår är hes idag och hon viskar fram sin klagan. Jag behöver inte längre hålla fast henne i ett skruvstäd med ena handen för att med andra lirka in en alvedonspruta i munnen. Hon gråter men gapar och jag gråter också då. När hon pressat sig själv till sista droppen ryser hon av obehag men säger ändå "Klar, så ja" och jag önskar hon kunde förstå den stolthet jag känner över henne då som alltid.

 

Jag brukar brottas med de mest vackra solnedgångar om kvällarna men nu ikväll kände jag för sörsta gången på länge att vi stod på samma sida. En kär vän bjöd över sig och sin fina gravid-mage och lagom till middagstid kom hon med en kasse mat och frukt. Vi åt och njöt bäst det gick då Lola inte alls ville visa upp något bordsskick. Vattkoppor i munnen och feber gör hennes aptit dålig och så länge hon är minsta lilla nöjd får hon göra som hon vill känner jag. Vi åt lite vid bordet, lite i soffan och avslutade på golvet i badrummet då hon ville bada.

 

Jag är så tacksam över mina vänner just nu, nya som gamla. Jag behöver er alla mer än ni kan ana. Nu ska jag skynda mig att sova för imorgon får jag sällskap redan till frukost <3