Vänta på mig

Jag längtar som ett barn på julafton, inte efter julafton då förstås, utan efter helgen. Att min man kommer hem är just nu mest en bonus, en nödvändighet för att jag ska kunna kyssa honom hejdå i hallen och själv gå. Temat för kvällen är paljetter och inget gör mig mer glad, eller jo, kanske champagne. Den flaskan ska jag ta i handen när jag går och bara minuterna senare smutta på tillsammans med goda vänner. Vi ska äta middag tillsammans, rätt efter rätt med tillhörande dryck, utan barn. Vi ska få äta upp och sitta kvar efterråt, prata som vuxna, till vuxna utan avbrott för annat än skratt eller tårar.
 
Jag längtar även till när kvällen hos min vän lider mot sitt slut, när drycken och sällskapet skapat magi inom mig. När jag tackar för allt och går den korta biten hem. Jag kommer inte ens hinna bli kall av vinden och hissen de sju våningarna upp till oss kommer att kännas som en evighet. Längtan efter honom. Vetskapen om att barnen sover i sina sängar och att han har väntat på mig. Att HAN väntat på MIG! Kan ni förstå? Nej, det kan ni inte.. Och var glada för det!

Kommentera här: