Min enda önskan

Det är den här tiden på dygnet, just precis som solen gått ner och färgat hela himlen i mina samtliga favoritfärger, det är nu som jag mår som sämst. Jag har länge funderat över varför, det är ett mönster jag inte kommer ur. Kanske är det för att det gått så pass många timmar att saknaden börjar bli outhärdlig eller kan det ha med just solnedgången att göra? De båda verkar ganska ologiska då timmarna ständigt blir fler och tiden då solen försvinner bakom skogen ständigt ändras. Det kan bero på att dagen tar slut och kvällen tar vid, en övergång som vanliga par möter tillsammans. Detta är tiden då de tu kan mötas igen efter en dag på varsitt håll, en återförening efter morgonens uppbrott, något vi heller inte delar. Vid den här tiden ska den ena få berätta om sin dag för att sedan få lyssna på den andres, kanske till och med över ett glas vin och en middag. De båda säger tack för maten oavsett vem som lagat den, just av uppriktig tacksamhet över stunden de delat vid middagsbordet.
 
Jag får ett tack som svar på frågan "vad säger man?" eller på autopilot efter att ha slängt i sig de knappt svalnade råvarorna. Även om vi kan ha mysiga middagar tillsammans, jag och de fyra barnen, är det oftast en transportsträcka till soffan och de stundande två tusen frågorna gällande om de kan få nånting mer att äta, gärna av det lite onyttigare slaget. Samma visa varje kväll, som att det alltid vore helg i vår familj.
 
Jag lagar gärna mat, jag dukar gärna undan, städar bänkar, plockar golv, torkar stolar. Varje dag i resten av mitt liv. Aldrig ska jag klaga över detta. Om jag bara slipper äta ensam och om jag bara kunde få dricka ett glas vin tillsammans med min kärlek mitt i jävla veckan någongång. Och solnedgången, den vill jag uppleva i sällskap av honom alla månader på året vid dess olika tider för alltid och evigt amen.
1 S:

skriven

Kommentera här: