SoldatensFru

Tänk vad mycket det gör för humöret att få sova. Jag ska inte säga varken "sova ut" eller "inte bli väckt" men inatt har jag i alla fall sovit. Drömmarna är fortfarande frånvarande och något jag bara sysslar med när jag är vaken. Jag drömmer om allt. All tysthet i mitt huvud fyller jag upp med tankar, drömmar om saker, känslor och platser. Oftast om situationer jag kan komma på mig själv inte ens vilja ha på riktigt. Drömmarna är vackra just för att de är och förblir drömmar många gånger.

 

Onsdag och halvtid. Jag längtar efter honom på ett sjukt sätt. Denna vecka har vi möjlighet att prata i telefon men var gång har jag kommit på mig själv med att må sämre efteråt. Det brukar lyfta upp mig att höra hans röst, att få gnälla lite och berätta att jag saknar och älskar. När vi lagt på känner jag mig nu bara tom. Jag hör ljuden i bakgrunden och de skvallrar om att han är borta, långt borta. De hånar mig och sjunger retfulla sånger om att de har honom, och inte jag. Och så plötsligt måste han sluta och även om det är just vad jag vill också, att lägga på, så vet jag då vad som väntar. Tomheten.

 

I helgen ska vi prata. Endast de små är hemma då vilket brukar innebära mer vuxentid för oss, mer samtal och inte alls samma aktivitetsnivå. Vi skulle ha gått på fest men fick inte tag på barnvakt. Jag skulle kunna gå ensam och lämna honom hemma med barnen. Jag vill vilja det men gör det inte. Jag vill vilja vara rolig och tuff och självständig. Det är så mycket jag vill hela tiden, och drömmer om. Men det är inte på riktigt.

Den enda sanningen är att jag vill krypa upp i hans famn och stanna där för alltid och i helgen ska jag se till att få det, för alltid i alla fall en liten stund.