Längtan efter mitt hela liv
Nu börjar det verkligen kännas hur länge vi har varit ifrån varandra. När över en vecka har passerat har jag en tomrum i mitt hjärta och ett vakum i mitt huvud som gör mig störd. Jag vill slå armarna om mig själv, sittandes på golvet i skräddarställning och bara gunga fram och tillbaka. Jag gör det inte, helt galen är jag inte ännu, men det är de enda jag vill behöva ta mig för. Jag vill känna närhet, kärlek, passion. Istället kryper jag runt på golvet och leker katt med min tvååring. Hon matar mig med smulor som hon hittar och rider på min rygg. Vi jamar tillsammans och rätt vad det är skrattar jag inte ens åt våran lek utan är inne i rollen som katt så till den milda grad att jag önskar att jag vore en påriktigt. Äta ur en skål på golvet eller kanske jaga en råtta. Hoppa, springa och landa på fötterna vid varje högt fall.
Jag är då rakt ingen katt, varken i förra livet eller nästa. Jag snubblar och slår på ansiktet för jämnan. Jag har inga nio liv. Ibland undrar jag om jag ens har ett, som är mitt. Som handlar om mig och inte om alla andra. Kanske har jag många liv, mina käras, de som är viktigast för mig. Det jag själv lever räknas inte utan dessa andra liv. Inte komstigt att jag då känner mig splittrad när alla mina liv är utspridda. Jag töjs ut, går sönder.
Och längtar och längtar och längtar.
skriven
Du skriver fantastiskt, tack för att du delar med dig. Sitter i liknande situation, dock bara med ett barn, men en man på annan ort veckovis. Jag är livrädd för mycket men framför allt på tanken att vara ensam med mitt barn när jag själv är svag. Sjuk tex. Hur har du gjort tidigare, du som har erfarenhet av tex sjuka barn/sjuk mamma? Tänk om jag inte klarar av hösten, utan stöd?? Ensam? Du är otrolig som klarar att rocka fyra kids...