Min dummaste kompis

Det ser fördjävligt ut här hemma och samtidigt som jag inte orkar bry mig får jag panik. Jag ser fördjävlig ut, samma tvetydighet där. Jag försöker rädda mig själv med peppande tankar om att fördjävligt för mig är perfekt i någon annans ögon. Det finns säkert massor med folk som skulle anse mitt hem som rent och fint i detta skick. Säkert en och annan som skulle byta sitt utseende och sin kropp mot min alla dagar i veckan. Jag blir lite bättre till mods, innan det värsta tänkbara händer...

Det slår till med sån kraft när jag inser att likaså är det med motsatsen. När jag anser mitt hem vara redo för vilken inredningstidning som helst, min kropp i trim och mitt utseende på topp. Då är det för en annan värsta tänkbara. Paniken där är svår att lugna. Jag vill lägga mig platt och ge upp där och då, inte för att jag inser att jag aldrig kommer lyckas vara andra till lags utan mig själv. 

Jag är min värsta fiende och min hjärna är min dummaste kompis ibland.

Kommentera här: