Kyssa dina ögonlock
Jag längtar till ett mer normalt vardagsliv av många anledningar. En är att slippa hinna med så förbannat mycket under helgerna. När man lixom kan sprida ut sysslor och aktiviteter som vill och måste göras mellan måndag och torsdag också. Inte bara hetsa runt hela helgen eller känna att det är omöjligt att ta en timma på soffan för "då har vi inte gjort något".
Mina försök till att andas och njuta av nuet lyckas ibland, långt ifrån alltid men i alla fall då och då. Vi har börjar planera våren nu. Sommaren har varit fullspäckad sedan länge med jag längtar nästan mer till våren. Min man ska vara pappa ledig och jag ska ta hand om mig själv. Läsa lite kurser, skriva lite bok, resa bort med vänner och bara spontan-gå hemifrån titt som tätt. Möta årstiden på en uteservering och springa ut och fånga dagen (om det är sol).
Jag fick ett sting av panik idag. Det är inte första gången och absolut inte sista heller. Jag håller min lilla bebis tätt intill mig i famnen, som vrider sig ännu närmare och somnar. Hon andas så att det känns ända in i mitt hjärta och hon luktar godast i världen. Hon blir lite sådär svettig om pannan och lugnet från hennes lilla kropp intar min. Jag tänker på att hon är min sista bebis och då måste jag lägga ifrån mig henne. Bädda ner henne i egen säng för jag klarar det inte. Jag vill inte gråta ner på henne där hon ligger och jag vill inte att det ska bli en sorglig stund. Jag vill hålla henne såklart och att hon ska växa och utvecklas och lära sig och bli en egen person. Men jag vill inte glömma och jag glömmer så lätt. Hur hon luktar, hur lugn hon gör mig och exakt hur hennes ansikte ser ut när hon ler i sömnen. De stora barnen, jag har ingen aning om hur de ser ut sovandes längre. Jag går in och tittar ibland men om de ler, det vet jag inte, jag kan bara hoppas.