SoldatensFru

Jag saknar mina barn. De är kvar på landet och jag är hemma i stan för att jobba några dagar. Jag vill njuta av ensamheten men varje gång jag lyckas skäms jag. Mest saknar jag. Min man, min fina man som färgas gyllene av solen. Jag kan höra honom skratta med de små även om det enda ljud som hörs i lägenheten just nu är en tickande väggklocka i köket. Jag kan höra dem busa och kittlas och jagas. Höra dess internskämt och egenpåhittade ord.

Jag va ute igår. Aldrig någonsin vill jag vara singel igen.

Jag saknar mig själv. Går här hemma mellan rummen, mellan dammsugare och tvättstuga, mellan nakenhet och påklädd, mellan frukost och middag. Ensam.

Jag är lixom ingen när jag är ensam. Kan knappt förmå mig att sätta på musik. För vilken musik passar mig när jag är bara jag? Som en sång för en döv. Eller död snarare.

Efter nästa arbetsdag väntar en fullspäckad semester uppdelad i alla dess former. Det kommer att vara himmel och helvete och allt där emellan. Precis som det alltid är när min sida inte ekar tom. Jag längtar efter allt och ser fram emot alla dagar i juli. Men skrapar jag minsta lilla på min trånande fasad lyser rädslan igenom. Efter juli kommer augusti. Efter semester och himmel och helvete kommer jordelivet. Han börjar jobba igen och jag ...