En äkta jävla banger

Mitt hjärta sitter utanpå och jag är lixom insmord i känslor. Alldeles nyss klickade jag iväg ännu en förskoleansökan, en av många i mitt liv men denna känns mer än alla de tidigare tillsammans. Det är min sista föräldraledighet och om jag tänker på hur trött jag är på det borde jag fira men knappt kan jag vara glad. Jag förstår också att det är snudd på omöjligt att få en plats i januari nästa år och allt talar för att inskolningen för Vira´s del skulle underlätta nu redan till hösten. Hon kommer att älska förskolan, min lilla solstråle som är så glad och trygg jämt. Och jag kommer att älska att ha henne där, nära Lola varje dag och inte allt för långt ifrån mig heller. Ändå trycks en kniv rakt in i hjärtat på mig, det är jag själv som håller och vrider om av egen kraft samtidigt som jag skriker av smärta, men jag fortsätter varv efter varv. Att börja jobba igen kommer att ta tid, det får lösa sig med studier och helgjobb en tid framöver. Som våra planer ser ut nu kommer min man till att arbeta borta även under hösten. Jag lever på hoppet med drömmarna om många resor tillsammans.
 
På tal om resor, det är en del planerat inom det närmsta halvåret. Engelberg väntar bakom hörnet om ett par veckor följt av Malaga med tjejerna i maj. Grekland för mig och de två stora är också bokat, betalt och klart och så den veckan som jag och min man har ledigt från alla barn samtidigt. Svärföräldrarna tyckte att det skulle bli till en tradition att passa sina barnbarn en vecka varje sommar och vi säger inte nej, den enda vecka det passade oss alla denna sommar var dock den innan min resa med de stora. Om jag har panik och får svårt att andas bara av tanken på två veckor utan mina små vill jag inte ens tänka på hur jag kommer att må under sommaren.
Jag vill så gärna och jag vet att vi behöver vara ensamma också men stressen över saknaden som kommer att slita sönder mig känns just nu för stark. Även rädslan av att jag inte kommer kunna njuta av den ena av resorna har fått mig att ifrågasätta om det verkligen är värt.
 
Att jag någonsin skulle banga en resa trodde jag inte om mig själv.

Kommentera här: