En chef
Jag ser ljuset och känner mig som Skårpan i Bröderna Lejonhjärta. Antingen är det bara våren som kom med besked och mjukade upp mig med sina ljumna vindar eller så är det faktumet att det bara är en vecka kvar nu. En enda riktig vecka där han är långt borta och bara kommer hem på helgerna. Veckan efter det är lite halv och av och ann och kanske ska vi åka med honom då. Hur det är blir är det inte en full vecka ifrån varandra i olika länder. Och veckan därpå, då går han på pappaledighet.
Jag är bländad och känslan inom mig är svår att beskriva. Jag är inte lycklig, mer lättad. Som att jag varit vårt sjuk och nu är friskförklarad. Planerna som väntar i det nya livet runt hörnet handlar inte bara om att överleva utan att faktiskt leva ut. Att kanske till och med utvecklas och lära in. Inte bara att styra och ställa för andra utan att faktiskt ordna det för mig själv en aning. Att inte bara vara chef utan att få flumma runt lite i en anställning här hemma och ha någon som säger åt mig vad jag borde göra och hur det ska vara för att bli bäst. För jag är det, chef. En jävligt less sådan.