En psykisk sak
Jag har en sak inom mig som jag skulle behöva få ut. Eller, en sak är fel ord, hade det varit en sak skulle ett kirurgiskt ingrepp krävas, ett stygn och ett par smärtstillande och så skulle det vara ur världen. När jag tänker så önskar jag att det vore en fysisk sak men det är det inte, det är en psykisk sak.
Inte en enda gång förut har jag berättat om det här för någon, det har alltså varit något jag skämts inför, kanske gör jag det fortfarande. Det rör mig själv i allra högsta grad men även min make och jag tror att det är både därför jag funnit det pinsamt och hållt det djupt inom mig.
När jag och min man träffades så fanns det inte mycket till självkänsla inom mig, självförtroende - ja, men inte självkänsla. Tillsammans byggde vi, sten efter sten, upp en grund för mig att stå på. Det var kanske inget vi aktivt arbetade på utan mer något som hände, han fick mig att stå allt stadigare i mig själv och gjorde mig stark utan att kanske veta om det själv. Jag tror att det var i hans omedvetenhet som jag lyckades hitta tron till min egen förmåga, hur jag i honom kunde se att det var så självklart att jag var rätt. Jag har aldrig förr och aldrig senare än när han lämnade sin stad för min kännt mig så betydelsefull, så stark eller så vacker. Jag var en värld för någon annan. Stunder efter det har snuddat på i närheten av samma känsla, när vi gifte oss, väntade vårt första barn (som vi sedan förlorade) och födde en dotter och sedan en till. Det är stora saker jag jämför med, jag begriper det, men jag utgår bara från känslan inom. När han vind för våg flyttar 60 mil för att bo med mig och mina två barn betyder jag allt och inget kan göra mig så säker på mig själv som just det.
Sen händer livet. Och det händer med sådan fart att jag inte alltid har fattat 1 + 1. Vad hände med den där självkänslan som en gång var så stark och självklar? Livet hände och en stor del av det är såklart barnen. Ju fler jag har desto större kärlek, men även desto fler att oroa sig över och inte räcka till för. Med livet händer även arbeten och arbetssituationer som, i vårt fall, innebar en tjänst längre bort än att komma hem efter jobbet.
Det är det här som jag skulle vilja prata om, vad jag kände och hur det fått mig att känna.
Det hela började med en utbildning på drygt ett år. När min man sökte tänkte jag inte mer än att han skulle just bara söka, säkert komma in (jag om någon vet ju hur jävla grym han är på precis allt), få en liten ego-boost och sedan tacka nej. Vi är gravida andra gången (med ett barn som lever) och när han får beskedet att han kommit in ska vi föda typ när som helst. De som anställer förstår dock situationen och hälsar honom välkommen till kullen nästkommande år. Jag tänker att efter att ha fått sitt första barn, sett denna växa upp och varit föräldraledig finns det inte en chans att han kommer ta platsen som väntar på honom.
Vi är gjorda av olika material jag och min man och jag förstår hur mycket han verkligen vill det här. Jag blir om möjligt ännu mer kär i denna karl när jag inser hans driv, hans lojalitet och hans drömmar. MEN... Det finns alltid ett men. En liten del av mig dör där och då. En liten del av mig själv, av mitt självförtroende och min självkänsla. Det är något med mig som inte håller hela vägen, som inte duger eller är värt tillräckligt mycket för att finnas där för alla dagar i veckan.
Jag försöker vrida på mina tankar och har gjort det sedan dagen då han "flyttade" veckovis, försöker se hur han litar på mig, hur jag faktiskt klarar av det här, hur fina barn jag gjort snudd på ensam. Jag försöker se fördelar med vår situation och ja, jag kommer fram till fina svar. Dock dör en liten liten bit av mig var gång han lyckas lämna mig. Var gång det inte är omöjligt att åka. Fortfarande. Och det är ganska många gånger nu...