Svaghet

Skolans sportlov innebär sovmorgon vilket ger mig nya barn. Utvilade, pigga och efter en lugn start på dagen är de båda sitt bästa jag. Jag passar på att njuta för snart är vi tillbaka med väckarklockan igen. Timmarna till de kommer hem från fritids är många och långa men sedan tickar det på bra. Jag saknar honom lika hysteriskt idag men känner ändå en klen tröst i att det "bara" är en vecka kvar.

Graviditeten glömmer jag bort med jämna mellanrum. Det gör mig inget då det kan vara ett av de värsta tillstånd jag vet. Jag vill kunna njuta, känna mig vacker och unik och med en sån där aura alla pratar om. Om mig osar det fisar och det enda som lyser om mig är min feta hy.
Jag känner mig inte det minsta fin och ju mer jag försöker, desto värre blir känslan. Med smink och fina kläder som ändå inte sitter bra framställer jag mig själv som utklädd snarare än uppklädd och skammen i pinsamheten att ens försökt förvärrar allt.

När de kommande månaderna med graviditet, nyförlösthet och amning är över ska jag kämpa för att bli nöjd med mitt yttre. Det inre kommer nog tyvärr inte komma förrän det får lite på köpet av det yttre. Kalla mig ytlig om ni vill men jag är nog bara inte starkare än så.


Vecka 18 igår

Trånga tårkanaler

Även om tårarna rinner ner för mina kinder oftast som alltid nu för tiden så skrattar jag emellan. Jag är deppig och nere och gräver i botten flera gången om dagen men säkert lika många svävar jag på moln och smeker en kind innan jag kysser den. Mina små är mina stora. De är fysiskt svagare än jag men de är många och lyckas lyfta upp mig helt ovetande om vad de gör. Att jag gråter då och då är de vana vid, det är inte ens alltid jag är ledsen när jag gråter. Som yngre skyllde jag på trånga tårkanaler för det kan rinna mest hela tiden, i tid och otid.
 
Idag har jag gråtit både av lycka och av sorg, av skratt och av smärta. Det varvas i varannan och jag orkar inte längre hålla tillbaka, det får komma när det kommer. Mina barn är vana nu och kan himla med ögonen åt mig eller krypa upp i mitt knä och stryka mig över håret. De vet att de gör som de vill och oavsett anledning till tårarna kan jag le med munnen och sudda bort deras oro. I vårt hem är vi oss själva, på gott och ont - mest gott!