Köld, humör och julen
Minsta lilla motgång och jag gråter i hallen. Minsta lilla tröst och jag gråter ännu mer. Mitt internet är segt för att det snöar ute. Jag vill kasta datorjäveln in i väggen. Jag är hungrig hela tiden men inte sugen på något. Jag är trött men kan inte sova. Beror det på graviditeten med hormoner eller bara min ständiga sinnesförvirring vet jag inte, dock är det skönt att för mig själv kunna skylla på bebisen i magen.
Jag längtar efter att det ska börja synas, det brukar göra det ganska fort på mig även om magen aldrig blir så jätte stor. Jag längtar till julen. Eller rättare sagt ledigheten som den innebär för min man. Vi behöver tid tillsammans nu, det känns. Vi behöver tid att smälta, ladda och peppa. Vi behöver tid att samla kraft, i oss själva, som par och för familjen. Limmet börjar spricka i kanterna och hur hårt vi än håller är det svårt när vi hela tiden dras isär. När ledigheten kommer kan vi släppa helt, skrapa bort det gamla torra, lufta, lägga på nytt och pressa ihop så det håller ett tag till. Sen är det dags att göra om proceduren igen.
Det är snö ute nu. Jag kan inte med ord beskriva hur illa jag känner för den årstid vi befinner oss i. Det är lixom omöjligt för mig att få upp värmen. När hösten kommer byggs en kyla upp inom mig, ett mörker av ångest. Vintern svetsar fast kölden innanför mitt skinn och ingen värme i världen kan få mig att tina helt. Ett hett bad, en famn, kläder eller element kan värma tillfälligt men blodet rinner kallt i ådrorna. Det är endast luften och solens strålar som kan få mitt hjärta att pumpa ut värme och lycka i mina vener.
Nu ska jag kolla på en resa till sommaren ...