Riv fasaden

När jag igår kom på att vi saknade frukost fick jag, minuterna före stängning, springa ner till, vad vi kallar, lyx-ICA. Allt är dubbelt så dyrt, vilket tyder på att det finns fler som jag i världen. Sista minuten människor.

Som sällskap pluggar jag in Hannah och Amandas senaste avsnitt av Fredagspodden. Jag hinner drygt 20 minuter för det är nära till affären, kallt ute och jag vet vad jag ska handla.
Det räcker för ännu en bekräftelse på att fler är som jag. De talar om sociala medier och bloggar med en så pass positiv aura att de lämnar läsaren med prestationsångest. Jag tänker ofrivilligt på min blogg, vad och hur jag skriver. Vilken känsla jag lämnar er i efter ett läst inlägg. Självklart förstår jag att det är lika olika som mängden besökare, men överlag..?

Min fasad är obefintlig. Jag filtrerar och förskönar inte. Jag stavar inte mys med tio Z och kallar oss för den perfekta familjen där alla ler och äter Toffifee i vår vita soffa.

Jag hoppas min blogg skänker er styrka genom att visa min svaghet. Att ni kan finna lycka i allt ni har som fattas mig. Att ni älskar er respektive för att den finns hos er när min inte gör det. Att förmågor som självrespekt och självförtroende inte kan tas förgiven. Att ni känner tacksamhet för de kroppsdelar ni har och inte hatar. De fighter med era barn som inte resulterar i skrik och gråt. De tårar som stannar i sina kanaler och inte hittar ner för era kinder om nätterna. Sömnen i sällskap eller i ensamhet utan vargtimmar och mardrömmar. Skinnet på näsan och fötterna på jorden.

Min verklighet är ingen dans på rosor, jag tror inte att någons är det. De som levererar den bilden må vara förbannat bra på att ljuga, jag hoppas de lurar sig själva också. Jag kan inte ens ljuga för andra...
1 Erika:

skriven

Det är just därför jag inte kan sluta läsa din blogg: den är på riktigt. Inte förskönad. Himmel och helvete, precis som livet är. Äkta. Tack för det du skriver.

Kommentera här: