Klagomurar

Semester-mamman säger hej från ett soligt Barcelona. Då alla frös igår var det långbyxtvång idag. Självklart var det då för varmt och klagan över att samtliga svettades var nästan ännu värre än gårdagens "jag fryser". Jag svettades också och höll på att brinna upp i svarta, tighta jeans. Jag ville också gnälla med glass som enda räddning.

Jag biter ihop när barnen är med, jag står stadigt som deras klagomur. När deras närvaro fattas oss är jag som dem, jag släpper då allt och lutar mig mot min man. Då är det jag som skakar på huvudet när vi redan sitter på restaurangen och vi måste resa oss och gå. Då är det jag som surar om vi gått vilse och kartan känns upp och ner åt alla håll. Då är det jag som gråter över väder, kläder och köer.
Det slår mig varje gång något av barnen ändrar röstläget åt det negativa hållet och jag kan höra min stämma i deras.

Det är mycket jag står ut med för min mans skull men inte i närheten av vad han gör för mig!

Kommentera här: