Se upp i backen

Att ha ett barn kan vara det jobbigaste som finns. Dubbelt upp med två och tre gånger helvetet med tre. Jag är inte bra på matte men kan snabbt räkna ut att fyra barn följer samma mönster.
Men..
Det är underbart i tusenfallt. Aldrig förr har jag uppskattat ett barn så mycket som när jag har så här många. Kvaliteten och enkelheten i tiden man får med bara den ena av dem alla. Även hjälpen i kombinationen stora och små är oslagbar. Stoltheten inom mig i uppskattningen de visar varandra och teamet vi bildar när vi måste arbeta tillsammans för gemensamma mål.
 
Ikväll har vi planerat de kommande veckorna. Dessa innebär ett fullt schema och listor att följa för oss alla. Ska allt klaffa så som vi vill måste vi sammarbeta. Det är plugg, både mitt och de storas. Det är både tio och nio års födelsedagar med tillhörande kalas, eller förlåt, disco!
Det är träningar, turneringar och matcher varenda helg och tydligen verkar andras barn också fylla år vilket bjuder in till ännu fler aktiviteter.
 
Jag hade kavlat upp ärmarna och med en kaffe i handen och en unge på höften åkt slalom mellan hela skiten i vanliga fall. När han står bredvid vet jag exakt vad jag vill, ensam faller självförtroendet och jag åker störtlopp utan varken hjälm eller försäkring. Eller så står jag kvar och fegar, åker liften upp men törs inte hoppa av. Återvänder i skam och låter hela kön skratta ut mig när jag kommer tillbaka ner igen.
Mina ungar är då min kör av stöddiga åkare. "Hoppa Hoppa Hoppa" sjunger och klappar de.
Jag måste även om jag inte vill. Jag måste stajla för att visa dem att det är värt att våga. Jag kanske även kan hitta någon bra skidlärare som kan hålla mig i handen..?

Kommentera här: