Trånga tårkanaler
Även om tårarna rinner ner för mina kinder oftast som alltid nu för tiden så skrattar jag emellan. Jag är deppig och nere och gräver i botten flera gången om dagen men säkert lika många svävar jag på moln och smeker en kind innan jag kysser den. Mina små är mina stora. De är fysiskt svagare än jag men de är många och lyckas lyfta upp mig helt ovetande om vad de gör. Att jag gråter då och då är de vana vid, det är inte ens alltid jag är ledsen när jag gråter. Som yngre skyllde jag på trånga tårkanaler för det kan rinna mest hela tiden, i tid och otid.
Idag har jag gråtit både av lycka och av sorg, av skratt och av smärta. Det varvas i varannan och jag orkar inte längre hålla tillbaka, det får komma när det kommer. Mina barn är vana nu och kan himla med ögonen åt mig eller krypa upp i mitt knä och stryka mig över håret. De vet att de gör som de vill och oavsett anledning till tårarna kan jag le med munnen och sudda bort deras oro. I vårt hem är vi oss själva, på gott och ont - mest gott!