Jag kan inte bättre
Idag har Lola varit sur hela dagen. Ett förbannat gnäll har prytt hennes, annars gulliga ansikte, från att hon bökade och skrek inatt till att hon fick sova i vår säng, vaknade imorse och som en trogen följeslagare hela dagen igenom. Hon har varit arg, sur, ledsen och förbannad. Hon har vägrat sova middag vilket är så olikt henne man kan vara. Nu gnäller hon inte mer, nu sover hon, för natten hoppas jag för mer av det barnet vill jag inte ha idag.
Jag känner mig som världens sämsta mamma till henne när hon är så här. Det kanske har skett en hand full gånger sedan hon föddes, nej, jag överdriver inte. Jag vet att jag därför borde ha tålamod med henne för hon är alltid så glad och lätt annars men jag tröttnar direkt. Det är lite som med de stora barnen, jag lixom vet att de kan bättre och har därför inget överseende med bråk.
Självklart förstår jag att något är fel när hon uppför sig illa. Tänder förmodar jag men varken alvedon eller kalla föremål hjälper, och hon äter ju glatt. Jag känner henne inte när hon är sur. Jag sitter maktlös som i en bur och kan inget göra. Mina lama försök gör henne bara argare. Jag är övertygad om att hon ser på mig och tänker precis samma sak som jag gör om henne. "Du kan bättre".
Vi har båda fel inser jag nu, vissa dagar kan man bara inte bättre.