SoldatensFru

Det svänger så fort. För en sekund sen var hon här, vi pratade i munn på varann och fyllde ut andningspauserna med skratt. Vi träffas inte så ofta men har ändå lyckats gå igenom så pass mycket tillsammans, och mer ska det bli. Hon är en sån där vän som är på min "självklar-lista", en av mina absolut bästa, och det spelar ingen roll hur ofta eller sällan vi ses för varje möte är lika unikt som självklart. De är få som ger så mycket energi i utbyte mot ingenting men just idag rann det över.

 

Vi kramades ajdö i hallen och jag hann knappt tillbaka till köket för att mätta tre gapande munnar innan tårarna rann. Jag saknar dem så mycket, mina vänner, mitt sociala liv. Jag saknar valet av det, att kunna få det och välja bort det. Vi har valt annat och jag vet, det är under en begränsad tid men på bekostnad av så mycket.

 

Jag pratar med min man mitt uppe i allt. De sitter på en pizzeria, skålar och firar framgångar och utmärkelser med jobbet. Jag är så stolt över honom att jag vill spricka, så himla stolt och så avundsjuk.