Ett brev på posten

När solen går ner sådär vackert så gråter jag igen. Jag känner mig skör och mottaglig för precis allt. En komplimang och jag brinner upp av lycka, en kall röst i ett samtal och jag fryser ihjäl. Hans röst i andra änden av luren och jag bryter ihop. Jag vill att han ska ringa hela tiden men det kan räcka med att han måste svara en kollega på en fråga när jag berättar om något helt oviktigt och jag går från kärleksfull till rasande. Det går fort i svängarna och över lag har dagen varit ganska seg och deppig.
 
När posten dimper ner skriker Lola rakt ut av lycka. Hon springer fram till den lilla högen på golvet och skrattar, därpå plockar hon upp kuvert efter kuvert, omsorgsfullt, och lägger de en efter en på skrivbordet i hallen. "Så", säger hon nöjt när det är klart och hon nästan spricker av stolthet när jag berömmer henne och öppnar för att läsa. Idag kom det ett brev som jag har väntat på, jag trodde det skulle komma e-vägen för det var så dom sa men icke. Det var till mig och min man men också till Lola så hon fick vara med och öppna. Nyfikenheten övergick snabbt till besvikelse i hennes lilla ansikte när det bara var ett papper med text på men jag blev överlycklig. Min tur att skrika rakt ut och hon klappar händerna i förvåning. "Du ska börja på dagis gumman". Jag sitter på golvet och slår ut armarna, hon står mellan mina ben och kastar sig i min famn. Vi kramas länge och vi är glada tillsammans i vad som känns som föralltid, men när hon släpper mig, ser mig in i ögonen och ler så kommer tårarna. Min lilla flicka är stor nu. Insikten av att hon inte ska vara med mig, på mig, varje dag för resten av sitt liv kommer så plötsligt. Hon kommer älska förskolan, jag vet det. Det kommer vara bra för henne och det kommer vara bra för mig. Vi fick plats på vårt förstahandsval och vi kommer att vara nära varandra. Jag kommer lämna och jag kommer hämta. Då jag ska vara hemma med lillasyster kommer dagarna inte ens vara speciellt långa och hon kommer inte att gå veckans alla dagar. Förskola är viktigt och utveckland och stimulerande. Jag känner till och med den ena personalen, fel, mer än känner, hon är min vän och jag älskar henne.
 
Jag säger inte det här för er skull utan enbart för min egen. Ändå gråter jag nu när jag skriver. Tårarna kommer som ett brev på posten de med.


Kommentera här: