The circle of life
Vi ligger sådär nära, så nära som det bara går att komma med någon där kärleken är total. Mina känslor av att älska finns mellan oss men dessa gör avståndet obefintligt, vi är ett. Hud mot hud, hennes lena får min att framstå som sandpapper och hela tiden finns en anspänning hos mig i rädsla av att göra henne illa. Med min närhet, med min kärlek, med mina ord, med mig själv. Hon gör mig skräckslagen, livrädd och lyckligast på jorden. Jag andas i hennes hår som fortfarande doftar bebis och jag sluter mina ögon och tackar världen för det. Då kommer tårarna. Hon är min sista.
"Sen får man låna andras barn", kan jag höra mig själv säga. "Och barnbarnen...". Skitsnack! Det kan aldrig bli detsamma. Jag vill inte ha fler barn, det är inte det jag gråter över där och då, det är bebisen. Nya, små och oförstörda. Det vackraste jag vet.
För till er som bara har bebisar eller små barn, som ännu inte upplevt dess resa genom så många år. Ni som undrar hur du som förälder ska överleva alla livets separationer? Om du kommer att gå sönder när de hellre hänger med kompisar? När du blir bortvald eller när de flyttar och skapar sina egna liv utan dig? Din lilla, fina bebis som du gjort precis allt för.
- Det går. För det är inte din lilla, fina, oförstörda bebis längre. De åren är förbi för länge sedan. De har växt upp och de har gjort det med trotts, svordommar och dumheter. Precis som det ska vara antar jag. Allt de gör är inte det gulligaste du sett längre och sakta men säkert försvinner suget på att vagga dem i famnen och ge dem allt som finns på jorden. De pratar och sjunger och skriker och du tänker inte längre att det är den finaste röst du hört, du tänker "håll käften"!
Men innan dess...
