Att vara behövd
Jag kan inte minnas att en liknande stund som denna någonsin upplevts. Lola dricker sin godnattflaska och Vira sover. Jag sitter alltså här utan att ha någonting att göra förutom att vänta ut innehållet i flaskan att transporteras till hennes lilla mage för att därefter gå in och säga godnatt. Sen då?
Vira brukar inte sova vid den här tiden och råkar hon göra det är det alltid ett annat barn eller två som behöver något. Inte idag, ingen behöver något, ingen behöver mig. Det är känslan jag trånar efter när allt är som värst men jag inte kan njuta av nu när den äntligen infinner sig.
Efter förskolan lekte vi med kompisar, det gör vi nästan alltid, så ofta som vädret tillåter. Alltid samma kompisar, en till mig och en till henne. Och så alla de minsta såklart med de leker ju inte direkt. Jag blir hela varm i magen när jag ser min dotters leende spricka upp när hon ser sin vän. Hon ropar hennes namn och springer emot den mötande flickan med öppna armar. Innan de skiljs åt krmas och pussas de länge. Sedan hon började på förskolan har hon verkligen läsrt sig att leka med andra barn och det är så kul att se dess utbyte av varandra. De bråkar såklart då och då som alla barn gör men mer sällan för varje gång. Det är en sån fin familj de där. Min äldsta dotter är även bästa vän med de största flickorna i den familjen och jag har lite på känn att vi kommer följas åt i många år framöver. Jag hoppas det!